Standardiseringsarbetet för robotik har pågått i många år och är en sedan dess ständigt pågående process, där Sverige leder arbetet.

– Inom kort kommer den hittills största robotstandarden att publiceras för en remissrunda i branschen, berättar Ann-Sofie Sjöblom, projektledare på SIS.

Ann-Sofie Sjöblom, projektledare SIS/TK 278 Robotik.

Det kanske inte är så konstigt att Sveri­ge leder arbetet med standardisering för robotik och att SIS driver sekretariatet tillsammans med ABB som innehar ordförandeposten för det internationella arbetet, sedan begynnelsen av 80-talet.

– Sverige har ju länge haft en stark position inom industrirobotik, konstaterar Ann-Sofie Sjöblom.

Men vi är långt ifrån ensamma.

– I det internationella samarbetet som sker inom ISO är vi 28 aktiva länder som är engagerade inom robotikstandardisering. Dessutom tolv passiva.

Varje land har sin egen grupp med uppgiften att forma det egna landets syn på problematiken och sedan föra upp den på internationell nivå för att så småningom enas kring globalt fungerande standarder. Ann-Sofie Sjöblom och ordförande Staffan Elfving ifrån ABB leder den svenska gruppen som samlar 25 initierade medlemmar från industri och universitet.

I Sverige inleddes arbetet egentligen 1983, då ISO bildade en underkommitté till automationskommittén, för robotik.

– Till en början låg fokus på industrisäkerhet, men efterhand växte scopet till att omfatta även icke industriell robotik som servicerobotik och medicinsk robotik och 2016 fick det här bredare området en egen kommitté – ”Standardization in the field of robotics, excluding toys and military applications”, berättar Ann-Sofie.

Idag bedrivs alltså arbetet i de nationella grupperna och i den internationella kommittén och strikta regler gäller för vilka processer som ska drivas och när man ska vara i mål med de respektive delarna.

– Viktiga grundbultar i hur vi arbetar är öppenhet, transparens, konsensus, intressentstyrning i det vi gör och så vidare. Konsensus är bra på många sätt, men det kan i vissa fall innebära att det tar mycket tid att nå fram till målen.

Intensivt arbete

Standardiseringsarbetet kring robotik är kanske just nu intensivare än någonsin.

Automation är dagens lösen och antalet robotar i drift ökar lavinartat världen över. I Kina installeras fortfarande flest robotar, men användningen av robotar ökar i hela världen, även i Sverige.

Anledningen i grunden är naturligtvis nödvändigheten av att öka konkurrenskraften, men Industri 4.0 och digitaliseringen med smarta fabriker som ett naturligt steg i vår nya tid driver på behovet av robotar och robotisering.

– I den här snabba och omvälvande utvecklingen är det viktigt att nya standarder tas fram och att svenska företag är med på resan och delaktiga i arbetet, säger Ann-Sofie Sjöblom. Inte minst de små och medelstora företagen.

Att komma överens

Samarbete framhålls som en viktig parameter i standardiseringsprocessen. Det tycker inte minst Stefan Nilsson, samordnare maskinsäkerhet på Elektroautomatik och medlem i den svenska robotikkommittén;

– Det är oerhört viktigt att vi alla – robottillverkarna, akademikerna, det vill säga forskningen, användare och integratörer – samarbetar i arbetet med standarder, säger han.

– Det är vi i Sverige duktiga på och våra stora företaget har drivit exempelvis säkerhetsfrågorna framåt. Med vår erfarenhet tror jag att Sverige kan bidra med väldigt mycket internationellt.

Stefan Nilsson, samordnare maskinsäkerhet på Elektroautomatik.

Samarbetet mellan nationerna är ett annat kapitel. Även här krävs att man kommer bra överens för att föra processen framåt.

– Alla nationer har sina egna frågor som de brinner för, säger Ann-Sofie Sjöblom. Då är det klart att det kan uppstå meningsskiljaktigheter. Men vi har skickliga mötesledare som ser till att vi hittar minsta gemensamma nämnare för att komma vidare och driva arbetet framåt.

– I Sverige är vårt huvudsyfte att se till att få bästa möjliga standarder som gynnar flest aktörer inom robotikbranschen. Därför är säkerhetsaspekterna otroligt viktiga.

Från och med maj i år får en standard ta max tre år att få fram. Det gäller att hålla den tidplanen och det förutsätter att nationerna kommer överens. Om man inte håller tidplanen får man helt enkelt börja om.

– Det är väldigt strikta processer för hur vi ska arbeta.

En av de frågor som kan leda till många och långa diskussioner är säkerhet. I Sverige ställer vi höga krav på säkerheten och det har alltid varit viktigt.

– Vi är bra på säkerhet i Sverige, konstaterar Stefan Nilsson. Därmed inte sagt att andra länder är dåliga, men för oss är säkerhetsfrågorna viktiga. Och här är som sagt stora företag bra på att driva på leverantörer och integratörer att de verkligen arbetar med standarderna.

– Vilka säkerhetsfunktioner som skall finnas och vilka krav som skall gälla för dessa är en typisk fråga där synsätten och åsikterna kan skilja sig ganska myck­et mellan länder, konstaterar Sjöblom.

– Visst varierar sättet att se på saker och ting beroende på var man är i världen, säger Åsa Fasth Berglund, professor i automation och medlem i den internationella kommittén.

– Det är ofta inte några jättestora skillnader i synsätt, men i olika delar av världen har man tyngdpunkt på lite olika typer av robotar; I USA har man exempelvis mycket tung industri och använder stora robotar medan man i Japan har mycket elektronik och medicin och oftare använder lite mindre robotar.

– Det är stor skillnad mellan en robot som lyfter 35 kilo och en som lyfter ett kilo, när det gäller att designa standarder och säkerhet.

Åsa Fasth Berglund, professor i automation vid Chalmers.

Flera spår

Vilket osökt för oss in på en fråga som är aktuell i robotikkommittén just nu, nämligen frågan om huruvida man ska göra en generell säkerhetsstandard eller behålla de specifika standarderna för servicerobotik respektive industrirobotik.

Robotar har, oavsett vad den ska an­vändas till eller vilken lyftkapacitet den har, många gemensamma nämnare.

– Vi har diskuterat frågan om en gene­rell säkerhetsstandard för samtliga robotar och i den internationella kommittén ser man just nu på vilka alternativ som finns att strukturera arbetet och standarderna framöver, säger Åsa Fasth Berglund.

– I revideringen av de två delarna av den viktiga robotsäkerhetsstandarden ISO 10218 kommer man som det ser ut nu dela upp industrirobotar i två olika klasser.

I kristallkulan

Den standard i två delar som man tittar över just nu – ISO 10218 – är den standard som senast reviderades 2011.

– Då fanns det knappt robotar som kan användas i kollaborativa applikationer. De började komma 2012-2013. Det är lite därför som man nu vill se över den. Det har hänt väldigt mycket de senaste fem-sex åren, både när det gäller robotdesign och roboutveckling men också olika typer av applikationer och implementationer.

– Utvecklingen fortgår hela tiden och vårt standardiseringsarbete måste också fortgå löpande och vi ser över standarder med ett visst intervall.

– Och det är också det som är svårigheten, att försöka titta fem-tio år framåt och se vad som händer i utvecklingsarbetet. Man vill ju inte att standarden ska vara gammal redan när den kommer ut.

– Därför är det bra att det finns både folk från universiteten, integratörer och robotleverantörer i de här grupperna. Då får man lite olika perspektiv. Tillverkarna och integratörerna vet vart trenderna går, hur företagen tänker. Vi inom forskningen tittar framåt och bedömer vilka applikationer som kan tänkas komma.

Utmaningar

Att samarbeta är alltid en utmaning har vi förstått. Men det finns andra utmaningar i det här sammanhanget.

– En utmaning är att se skillnader mel­lan klassiska robotapplikationer och kollaborativa applikationer, att de senare kräver ett hö­gre säkerhetstänk och att de inte är lika snabba som robotar bakom grindar, sä­ger Åsa Fast Berglund. Ergonomi och jämn kvalité är viktigare än att kapa tider med kollaborativa applikationer.

– Vi behöver hjälpa marknaden och förklara hur man sätter upp säkra kollaborativa robotapplikationer, säger Ann-Sofie Sjöblom. Säkerheten är otroligt viktig i de sammanhangen

– En utmaning är också att få ut standarden och dess fördelar till marknaden, så alla känner till den och använder sig av den. Det är syftet med standardisering; att alla göra lika, slutar Stefan Nilsson.

Varför standardisera

Ann-Sofie Sjöblom har klara svar på varför man över huvud taget ska standardisera robotik.

– Standarder skapar gemensam best practice och kan vara verktyg vid upphandling, höja kvalitet och möjliggöra global konkurrenskraft. För en stark exportnation som Sverige gör användningen av standarder globalt att handelshindren blir färre och det blir enklare för svenska företag att etablera sig på världsmarknaden.

– Jag tänker också att standardisering blir mer och mer en strategisk fråga i företag för att säkerställa framtida konkurrenskraft. Genom ett aktivt deltagande i standardiseringssammahang får svenska intressenter inflytande över innehållet i de standarder som sedan formar marknaden. Plattformen vi arbetar inom byggs på konsensus, intressentstyrning och öppenhet och det ger alla möjligheter för svenska intressenter att delta och sätta sitt avtryck inom standardiseringen.

– För robotar specifikt skapar standarder värde för alla leverantörer i värdekedjan då de förmedlar best practice för hur man installerar säkra robotapplikationer, standardiserade interface och visar på kriterier för att utvärdera prestanda. Varför uppfinna hjulet? Standarder är frivilliga att använda men för att driftsätta ett robotsystem exempelvis behöver du visa att du uppfyller kraven i maskindirektivet och CE-märka ditt system. Visar du att du uppfyller kraven i en så kallad harmoniserad standard så uppfyller du automatiskt kraven i maskindirektivet.

Tag chansen att påverka

Inom kort kommer den största robot­standarden för industrirobotar ut publikt på remiss, där branschen via SIS får tycka till inn­an den publiceras. Ta därför chansen att påverka standarden för det kommande decenniet!